Kenny story...

En något komprimerad utgåva av min levnadshistoria. Eller åtminstone vad som hänt i min s.k. profesionella karriär. Vilka band framför allt, och när. Lite små-fakta, om man så vill.

Det började egentligen med en akustisk gitarr, en s.k. Hallelulia knäppare, med stålsträngar osh sprucken hals, så att stränghöjden blev ca en-och-enhalv cm där uppe vid fästet i kroppen. Den och en spricka i foten, och gips.
Men sen...

the Agents

Född i Stockholm november 1945, uppväxt i Huvudsta, Solna.
Första bandet The Agents, spelade typ Shadows, instrumentalt.

Min första el-gitarr var en Höfner, som jag köpte på Steiner Musik på Sibyllegatan i Stockholm. Jag var egentligen där för att köpa mig en Trombon, men så såg jag elgitarren!

Gitarren på bilden är också en Höfner, men en planka med svajarm, som jag fick låna av kompgitarristen/sångaren, Lennart, som var med oss då. Min Höfner var en modell som såg ut som Gibson Les Paul, men med "hollow body", och alls inte PAF-mikar. Nej den var en billig, elgitarr som kostade fem hundra kronor.
I och för sig, fem hundra kronor var ju mycket pengar på den tiden. Svajarm är en mycket användbar gadget på elgitarr. Den kan användas till mycket. Kolla in Jeff Beck! Jimi Hendrix! Hank Marvin!

---

T-Boones 1965

Göran Malmberg, Kjell Lagerström, Kenny Håkansson, Pedro Sten Gran, Pelle Ekman

Det första "riktiga" bandet jag var med i. T-Boones hade gjort en singel redan, "At the club", och sökte en pianist egentligen. Jag råkade ringa Kjell i rätt tid, och fick komma och prova på ett rep. Det gick väl hyfsat, men kanske inte övertygande. I alla fall fick jag förtroendet att sitta med på Nästa spelning, på Pråmen, en pråm som låg nere vid Norr Mälarstrand i Stockholm. I och med den spelningen blev jag godkänd, och fick fortsätta...

Kjell Lagerström skrev låtar och sjöng jäkligt bra. Det var synd att han inte ville fortsätta. Eller åtminstone hålla på lite längre. Han hade dessutom öra för god musik. Hämtade låtar från källor som för mig hittills varit okända, Chuck Berry, Bo Diddley, Willy Dixon m.fl.

Vi gjorde en till singel, men då med mig på "solo"-gitarr. En bra låt skriven av Kjell, "Don't you ever leave me". Ett mysterium att ingen av låtarna hamnade på någon lista.

T-Boones 1967

Det här var året då Jimi Hendrix dök upp, och förändrade gitarren. Från nu fanns inga regler för hur en el-gitarr får låta. Och jag älskar sen dess "trasigt" gitarrljud. Hur många dist-boxar, fuzz-boxar, wah-wah´s och förstärkare och andra manicker som gör om gitarrljudet till nåt annat, har jag provat och köpt...???

En singel:
I want you.

Bilden är tagen på Gyllene Cirkeln 1967. Bakom oss står varsin Marshall-stärkare.
Vi åkte den sommaren till London och köpte dom. Göran byggde högtalarlådor med fyra tolvor i. En top och en bottom.

Min gitarr en Guild Starfire, cherry red. Det syns inte på, bilden, men jag hade, på golvet, en Fuzz-Face och en Cry Baby Wah-Wah. Görans bas en Gibson. Pelles bastrumma ett bygge av Göran, en fyrkantig baskagge av aluminium, med klubban på insidan. Den var packvänlig!

Gyllene Cirkeln låg på Sveavägen, i ABF-huset, och var ett centrum för ny och intressant musik. Vet inte när stället öppnade, men det var aktivt under perioden 66-67 då jag brukade gå dit. Jag såg bl.a. Rod Steward med Jeff Beck där, och ett bra soul-band, Harlem Kiddies, med King George som sångare och Egil Johansen på trummor. Hansson & Karlsson spelade, om jag minns rätt, ganska ofta där.
Även vi, T-Boones, spelade där.

---

Baby Grandmothers

67-68.

En fortsättning på T-Boones, men en kraftig förändring. Göran kunde inte sluta på sitt jobb, som Pelle o jag gjorde. Jag jobbade på ett av tele-verkets ritkontor som ingenjör, och Pelle på Danderyds sjukhus som vaktmästare.
Vi fick tips från Bill Ö om en basist som var ledig och villig, och som skulle passa oss perfekt. Bella Ferlin (Bengt Linnarsson), kom från Jönköping och spelade med "Gå Runt Show", ett lustigt band med bl.a.Björn J-son Lind på piano o flöjt. Vi spelade typ tre gåmger i veckan på den "psykedeliska" rockklubben Filips.
Där rökte vi på, och spelade fritt ur hjärtat, utan egentliga låtar. Vi jammade oss igenom kvällarna, och dom som var där älskade det.
Julen det året, blev det inbrott på Filips, och nästan alla våra grejer blev stulna. Någon vecka senare hörde polisen av sig, och meddelade att förstärkarna var funna. I bakluckan på en bil, som dom stoppat, och kontrollerat. Vi fick tillbaks dom lagom till en turne med Hendrix och Mecki Mark Men. Göteborg, Sandviken och Stockhom. Häftigt!

Senare det året, 1968, åkte vi till Helsingfors till en musikfest, på inbjudan av bl. a. MA Numminen. Han gjorde då en inspelning med oss på radiohuset i Helsinki. Det blev en singel: "Being is more than life/Sombody keeps calling my name".

Numera finns en CD med Baby Grandmothers, live på Filips, 1967. Utgiven av Subliminal Sounds, med bland annat dom musikstyckena.

BabyGrandmothers blev senare Mecki Mark Men efter möte med Mecki -(Claes Bodemark).

---

Mecki Mark Men
-68-70. Tre LP:
Mecki Mark Men - 67,
Running in the summernight, -68 som blev släppt i USA, skivmärke Mercury.
Marathon, - 70, Sonet, Sverige.

Vår första resa blev till Finland. Vi hade blivit kontaktade av MA för att vara med på en sommarturne i dom finska motsvarigheterna till våra folkparker, som kvällens elva-gäst. En sångerska, Anki Lindkvist, som var populär i Finland då, ville göra ett par Jefferson Airplane-låtar, bl.a. "White rabbit". Då vi var ett av få riktigt psykedeliska band som fanns i Norden, ville hon ha oss som kompband. Resan slutade lite snöpligt, med att vi blev häktade för innehav av otillåtna substanser. Dvs brass, ingen stor mängd, men tillräckligt för att vara olagligt. Vi satt en vecka i häktet, fick tusen mark i böter, samt fem års utvisning.

Detta hände juni/juli -68. Senare det året fick vi jobbet som orkestern i musikalen "HÅR" på Scala-teatern i Stockholm 1968-1969. En skön tid. Vet inte hur det kom sig att vi fick jobbet, men antagligen för att vi var det enda bandet med hippie-känsla. Såg ut som hippies, spelade som hippies, var hippies som inget annat fungerande band, som dessutom kunde noter tillräckligt för att klara av musiken.

Under juluppehållet åkte vi till Prag, för att spela med våra vänner från Finland igen, Anki och MA. Det var då ryssarna hade markerat vem som bestämde i Tjeckoslovakien, men ännu inte tagit i med hårdhandskarna. Det skulle ske en bit in på det nya året, 1969.
Hår höll på till april 69.
Under 69 spelade vi in "Running in the summernight".
Lärde oss meditation. TM modellen.
Turnerade en hel del i Sverige.
Blev erbjuden ett jobb på Kungliga Operan.
Föreställningen hette "Resan", och repades och spelades sen-sommar-höst 1969.
Vi turnerade i USA april-juni 1970. Chicago, St Louis, Gainsville Florida. Vi spelade in en LP i Chess Studios i Chicago under den perioden.
När vi kom hem, hade vi 1 cent var i våra fickor!
Inte så länge efter att vi kom hem från USA, tog MMM slut.
Ungefär ett år senare släpptes "Marathon", vår sista LP.

---

I början av 70-talet var jag ganska ofta anlitad som studiomusiker, och oftast av Anders Burman på Metronome, och senare också av Anders Lind på Silence. På Metronome spelade jag med på plattor av Björn J-son Lind, Berndt Staf, Pugh, John Holm m.fl.. På Silence produktioner var jag med på många av dom plattor som Bosse Hansson gjorde, Ur trollkarlens hatt, El Airaira och några till. Spelade med Turid, Janne Hammarlund, Cornelis (Bellman-skivan, Metronome), "Tillsammans" av Greg Fitzpatrick featuring ett av mina mest kända soloinsatser (Katherin), och några till mer eller mindre okända artister som swishade förbi på den tiden då allting rörde på sig.

---

Inte så långt efter MeckiMarkMen kraschen startade jag Kebnekajse. Med mig då var mina gamla kompisar från Baby Grandmothers, Pelle och Bella. Jag hade lite låtar, som jag gjort under Mecki-tiden, men som inte passade för den sättningen, tyckte jag. Jag ville ha gitarrbaserat.

Jag hade hört Roffe Scherrer i Steampacket, och att han var en bra sångare. Han hade tyvärr tröttnat på att sjunga, eller hade inte lust, jag vet inte, men han var bra på gitarr också, så det var ju ok det också. Tillsammans gjorde vi "Resa mot okänt mål" och en del livespelningar i Stockholmstrakten.
Med på inspelningarna var ett gäng yngre grabbar från Täby, Homo Sapiens. Dom var bra på kör, så dom fick köra, där det behövdes kör. Inte så långt efter plattan släpptes, slog vi våra påsar ihop, och så var vi tio.

Kebnekajse -70-77. Fem LP- Resa mot okänt mål, Kebnekajse, Kebnekajse II, Ljus från Afrika, Elefantens strävan mot nirvana.

Var vägvisande och banbrytande i elektrisk spelmansmusik, lanserade Barkbröds-låten, Hårga-låten, Skänklåt från Rättvik, m.fl. och gjorde dessa kända för den svenska allmänheten, som fram till dess varit tämligen ovetande om dylik musik.   Gjorde även attribut typ näbbstövlar populärt. Många var det som började spela fiol tack vare Kebnekajse i Sverige på den tiden, och som förmodligen håller på än i dag, vilket vi också gör!

Anledningen till att vi fick igång vårt intresse för spelmansmusiken var, i alla fall för mig, att jag under en turne med Cornelis fick möjligheten att lyssna till, och verkligen höra äkta spelmansmusik på nära håll. I backroom inför en show i Danmark. Pers-Hans Olsson och Björn Ståbi värmde upp inför showen. Dom spelade en låt, som jag senare fick veta hette "Polska från Enviken".
Jag fick en uppenbarelse, kan man säga. Blev upplyst och frälst. Kände styrkan av något som växt upp i den svenska myllan, och som jag har stark gemenskap med.

Där lärde jag mig att varför gå över ån. Det är ju så lätt att förföras av den häftiga musiken från andra länder, och så lätt att tycka att gräset ser grönare ut där borta, och så lätt att tycka att det vi har är provinsiellt, töntigt, och bonnigt osv...
Allt beror på attityden. Känner men sig töntig, så blir det töntigt. Känner man sig stolt, så blir det man gör också något att vara stolt över.

För övrigt var vi en period sveriges största band. 11 personer!
Kenny, Ingemar, Mats, Rolf och Pelle L på gitarr. Göran och Thomas på bas. Pelle E och Gurra på trummor, och Hassan på djembe/timbales, samt Turid på ordlös sång och visor i pausen.

---

Dag Vag -79-81, 88, 89, 90, 92 - 11:e juli 2010. Ett (för mig) okänt antal plattor, med bl.a.: Scenbuddhism, Palsternacka, Almanacka, Fyrverkeri... plus ett otal singlar, som ingen annan än Stig Vig kunde hålla reda på. Dag Vags största tid var 79 - 83 ca, och för min del allra störst 79 - 80.

Dag Vag kom som en räddning för mig. Jag var mitt emellan folkmusiken, och ingenting, och då ringde ZilverZurfarn till mig och hade ett skamligt förslag. Dag Vag ville ha mig med i bandet.
Jag tyckte alls inte att det var skamligt, utan ett alldeles utmärkt bra förslag. Jag fick deras platta, och tyckte mycket om den. Stickan kom hem till mig och gick igenom låtarna, som var enkla och självklara för mig redan första gången jag hörde dom. Tage blev mäkta imponerad av att jag kunde alla låtarna redan första repet.
Det var en hektisk, skojig och händelserik tid. Efter två år tröttnade jag dock, och sade upp mig.

---

Under tiden med Dag Vag bodde jag ute på landet, ca sex mil norr om Sthlm. Det höll inte. Jag bestämde mig för att flytta, efter mycket ja aller nej, och till slut sålde jag och flyttade. Från en rymlig kåk, med mycket tomt, till en etta på 37kvm. En lyhörd pappkåk på Söder.
Detta hände sig 1984 oktober. En månad senare fick jag kontakt med Bill Öhrström och...

Bills Boogie Band, -84- och fortfarande. En platta än så länge-"Live and lively in Helsinki"-85, med bl.a.

Jukka Tolonen, Bosse Skoglund, Hasse Larsson, Bill Öhrström...

Här nedan är ett klipp från Nefertite i Gbg 1987

Under åren 85-90, turnerade detta band i Sv., Danmark, Finland och även Norge, ca 200 dagar om året, spelade på festivaler -jazz-blues-rock, after-ski, after-beach, show-nights, anything och när-var-hursomhelst.
Haft alla möjliga och omöjliga gäster - Totta, Eric Bibb, Robert Wells, Donna Summer....(tro't eller ej), och ett oräkneligt gäng andra.
Lisa Ekdal-94-97. Hennes uppbackare under dom första åren som superkändis. Gjorde plattan "Med kroppen mot jorden" tillsammans.
Turnerade även i Danmark och Norge med denna stora lilla stjärna.

Bill å jag spelar fortfarande tillsammans. Boogie-bandet finns kvar, om än i många former. Dessutom har vi en "akt" där vi sjunger, och spelar, våra stycken till akustisk gitarr och congas. Bill skriver sånger om sitt liv och sina förhållanden, och jag ungefär detsamma, men jag använder även andras texter. Vi känner varandra väl och funkar bra ihop. Första gången vi träffades var 65, under T-Boones-tiden. Han var producent vid inspelningen av "Don't you ever leave me", och spelade med oss ibland på trummor och congas.

---

Psychedelic Dream...

En konstellation jag hade från ca -00.
Efter att jag gifte mig, och vi spelade på bröllopet med Bill o några som tidigare varit medlemmar i nån av uppsättningarna av Boogie-bandet, skulle vi också spela på en väns bröllop. Ditte och jag gifte oss juni -99, och Dittes väninna skulle gifta sig året efter. Bills Boogie Band var anlitat, men inte så långt innan kalaset, hoppade Bill av. Detta gjorde att jag var tvungen att fixa på annat sätt! Det går inte att flytta ett planerat bröllop! Anyway, jag plockade ut texter från Bills repertoar, och repade med dom övriga i bandet så pass att det skulle funka till dans. Det blev faktiskt riktigt lyckat till o med. Dessutom fick jag tanden s.a.s. blodad, och kände mig rätt bekväm bakom miken.

Under den här perioden av livet, spelade jag ofta på ett ställe vid Mariatorget, Lilla Maria, som var ett ställe med högt i tak, vilket gjorde att jag kunde fortsätta vad jag började med på Philippas bröllop.
Jag ville dock förändra "stilen" lite från att vara "bluesigt" till att bli lite lösare i kanten. Jag ville psychedelisera bluesen. D.v.s. använda texterna, men ändra musiken till något mer från sextio-talets rockvåg.
Därav namnet Psychedelic Dream. Här kunde jag dessutom stoppa in egna låtar, i o f s av skiftande kvalitet, men för mig kändes det viktigt.
Ett sätt att komma vidare.

---

Tyvärr var det svårt att hålla PsD vid liv, p g a ingen management. Det är många som gärna vill ut och spela, och som har mer energi och kunskap till det hårda arbetet att fixa spelningar.

---

Baby Grandmothers är också levande i hög grad, och har gjort en hel del spelningar sen 2009, när vi återuppstod. Vi räknar med att göra åtminstone en platta till tillsammans.

Plattan är nu inspelad, mixad och släppt. Det skedde 23:e november 2018. Utgiven av Subliminal Sounds AB!
Inspelad vid tre tillfällen i Silence studio i Koppom i Värmland.
En bra studio att spela in i. Bra miljö, bra ljud, bra tekniker, egentligen allt är bra, ute i skogen bland tomtar och troll.
Den heter "Merkurius", efter planeten, som sitter där i sin bana runt solen, och känner att något är fel. Hennes syster Jorden mår inte bra, men varför?? Så Merkurius gråter av oro...

---

Historien fortsätter... Kebnekajse återuppstod 2001. Lever nu vidare med samma gubbar, fast färre och äldre.
Ny cd 2009, Kebnekajse. Ny cd 2011, Idioten. Ny cd 2014, Aventure. Ny cd på gång. Den har redan några musikstycken funna, och under bearbetning.

---

PS

Nu är det ju så, att det ju har hänt en massa mellan raderna, som inte blivit redogjort för. Det ska jag spara på, så att det finns något kvar att skriva om sen när det är dags för mina memoarer, förstås. Och allt kan man ju inte berätta. Eller kan man det? Vi får väl se.
DS

---

Ja, så kan det gå